Min skriv kramp försvan med mörkret och med solen kom kreativiteten tillbaka.

Sittandes på en park benk i vår solen med en latte bredvid sin nära och kära, det är som medicin för själen.

Det sägs ju att "ingen behöver vara ensam i dagens samhälle" eller är det så att vi är ensammare nu än någonsin..

Är det hela sanningen. Eller finns det bara fler sätt att distrahera sig från sin ensamhet nu, men i grund och botten är vi alla ensamma. Det är något vi har gemensamt i så fall. Ibland får jag intrycket av att det ses som skämmigt att vara ensam. Som om det inte var riktigt okej att erkänna att det är så det är.. Nej då är man en misslyckad och oälskad person som ingen vill ha nära sig och därför ensam. Men! Som sagt, vi är ensamma allihopa?! mer eller mindre i olika tider i livet. Eller är vi alltid lika ensamma innerst inne bara att vi har mer eller mindre yttre omständigheter som distraherar oss. En diskussion jag skulle kunna ha i evigheter, kan ensamheten utebli eller är det en illusion då vi blir distraherade.

En annan vinkling är att vi aldrig är ensamma. Att känslan av att vara skärmar från gemenskapen är en illusion..

Behöver vi ensamheten för att hitta oss själva?!